Uggadunk

Första gången jag hörde talas om Uggadunk var faktiskt under en intervju med Linus ”King Fisher” Walleij i Lund. Han nämnde gruppen som ett exempel på galningar som mest sökte sig till demoscenen för att ha skoj men inte åstadkom något vettigt.

Senare insåg jag att jag faktiskt läst om Uggadunk tidigare. I DatorMagazins rapport från demopartyt i Furulund i augusti 1989 fanns flera stycken i artikeln ”Copypartyn är stendöda” som handlade om just Uggadunk. Och ett av namnen som drog till sig mitt intresse var Anna Holmberger. Hon skulle ha släppt en ABC 80 från tredje våningen och spelat in en låt med samplingar från när de borrade i moderkortet.

— Det låter så när man borrar i en ABC80, förklarar Anna Holmberger och ler, hon är ansvarig för massakern och tillika den enda tjejen på konferensen.

Jag hörde av mig till Anna Holmberger i slutet av november 2013 för att försöka få med henne redan till Generation 64 men fick till svar att hon faktiskt aldrig ägt en Commodore 64.

Ja, jag är ”den” Anna Holmberger, det finns bara en. Tyvärr har jag aldrig ägt någon C64 så jag platsar nog inte i din bok. Du får höra av dig om det blir en Amiga-bok eller en bok om Fidonet nån gång i framtiden istället, för där var jag moderator för Amiga-forumet under ett par år.

Kanske är Hans-Olof ”Grüms” Stensson mer intressant att prata med? Det är killen i Batman-tröjan bredvid Kim Isaksen på fotot i artikeln, han höll på med mycket sådant.

För övrigt släppte vi inte datorn från tre meters höjd utan från tre våningars höjd – i en gammal skola med rejäl takhöjd så det var nog snarare 10-15 meter upp. Vi släppte skärmen ner på själva datorn. Det fina med sådant är ju att den här typen av skärmar imploderar, helt enkelt, så det blir inget spridet splitter att städa upp ?

Hans-Olof "Grums" Stensson och Kim "The Wizard" Isaksen
Hans-Olof ”Grüms” Stensson och Kim ”The Wizard” Isaksen

När vi så bestämt att Generation 500 skulle skrivas så kontaktade jag Anna Holmberger igen och hon ställde gärna upp på intervju i den mån hon mindes något. Det slutade med att vi tillsammans plockade fram hela Uggadunks unika historia, från klassrummet där de satt och skrev ihop sagan om Älghuds-Bengt till resan till Hamburg för att köpa billiga Amiga 500.

En hel del av berättelserna överlevde inte alla strykningar till slutversionen och en story jag särskilt skulle vilja lyfta fram är den om packningsprogrammet ”AK Arc” som Anna Holmberger delade med sig av till mig.

Jag och en annan Uggadunk-medlem skrev ett packningsprogram till Workbench som heter ”AK Arc”; det packar ner alla bildfiler till drygt en kilobyte men när du packar upp filerna igen är de alltid samma bild men inte den du utgick från. Det kan tyckas vara helt värdelöst som packningsprogram räknat men vi tyckte att det var skoj – såvida du inte hade raderat originalfilen. Då kanske det var mindre roligt.