Sagan om DatorMagazin

Kapitlet om tidningen DatorMagazin är verkligen en sak som ligger mig varmt om hjärtat. Dels minns jag tidningen som en viktig del av mina tonår och dels känner jag att det finns så mycket att skriva om. Särskilt nöjd är jag med uppslaget som presenterar alla förstasidorna som släppts, det är alltså 169 omslag på en enda sida.

På något vis känns det både överväldigande och begränsat på samma gång; tidningen körde på år efter år och att samla alla nummer på en sida känns som en omöjlighet. Men uppställt på det här viset är det ändå nästan tio år av datorjournalistik i framkant – tills datorjournalistik inte gick att bedriva på samma vis. Åtminstone inte kring Commodores datorer.

Redan tidigt valde jag att inte intervjua chefredaktör Christer Rindeblad. Han har redan berättat sin story på åtskilliga andra platser och jag ville mest bara återge hans berättelse helt kort för att få en bakgrund till nästkommande sidor. Givetvis har Christer fått kika på sidorna innan för att fånga in eventuella faktafel. Det var även Christer Rindeblad som försåg mig med de unika dokument kring lösnummer- och prenumerationsförsäljning samt annonspengar som jag visar på nästa uppslag – och som jag redan diskuterat på Spelpappan.se.

Att jag ville intervjua Ingela Espmark och Göran Fröjdh visste jag tidigt; det är två viktiga personer det sällan pratas om. Särskilt Ingela tror jag aldrig fått ge sin version av händelserna på Karlbergsvägen och att höra just henne berätta var väldigt annorlunda från alla jag tidigare pratat med.

Att sammanfatta tio år av en tidning är svårt – men jag visste att jag ville ha med lite insändare och några skriverier om de bråk som ofta framkom på dessa sidor. Till slut bestämde jag mig för att fokusera på de tre ”religionskrigen” och försöka påvisa vart och ett av dem med lämplig insändare. Att jag dessutom tog med TEH och Razor kändes som en viktig bonus; det är ju inte alla som läst dessa berättelser innan på Spelpappan.

I övrigt fanns det såklart en hel del insändare jag hade velat ha med – men dessa får vänta till någon annan gång, kanske i ett kommande nummer av DatorMagazin Retro? Bland annat tycker jag att denna påannons för nästa nummer av DatorMagazin är lite rolig; här presenteras till och med utdrag ur de riktiga breven – vad jag önskar att DatorMagazins hela arkiv inte slängts i en flytt …!

Under ett par månader var min intention att också intervjua Margareta Persson på Barnmiljörådet som var en av de som kämpade för att datorspel skulle censureras eller åtminstone ålderskategoriseras via lagkrav. Nu blev det aldrig så – men Margareta var ett ofta återkommande inslag som också genererade en del upprörda insändare och många minns ännu henne som ett mantra, något att frukta och vara rädd för.

Margareta Persson åstadkom väldig mycket mer än att skrämma slag på tonåringar som ville spela datorspel i fred. Bland annat låg hon bakom det rökförbud som togs i bruk i juni 2005 på svenska restauranger – vilket få klagar på i dag. Hon har även varit aktiv inom handikapprörelsen och kämpat för att funktionshindrade ska få samma rättigheter som andra i samhället – så att enbart kalla henne censursbeivrare är inte riktigt rätt.

Jag tog i vilket fall kontakt med Margareta Persson och frågade om hon ville bli intervjuad. Dels tackade hon nej, och dels tyckte jag inte att hon verkade ha särskilt mycket att tillägga – så jag valde faktiskt att inte tjata vidare och lyfte helt enkelt ut henne helt och hållet. Jag vill ge läsaren kvalitet – och berättelsen om Margareta Persson innehöll inte tillräckligt mycket nytt för att den skulle vara lönt att köra. Jag hade inte själv tyckt att det var bra nog och då får det vara. Här är i alla fall hennes svar via epost:

Tack för din fråga, jag har funderat några dagar, men beslutat mig för att tacka nej. Orsaken är att jag inte alls följt debatten sedan 1991, jag har ägnat mig åt helt andra saker. Det gör att jag inte kan göra någon bra analys av vad vi tänkte då och jämföra med den samhällsutveckling vi sett sedan. Dessutom har jag inga handlingar kvar och minns inte allt.

Det jag minns är vår stora oro inför vad som skulle hända med barn som exponerades för våldsspel (och videovåld). Vi tyckte samhället var aningslöst. Och vi ansåg att spelbranschen inte tog något ansvar för hur våldsspelen kunde påverka barn. Särskilt oroade vi oss för barn som levde i otrygga miljöer, att våldet i spelen skulle påverka dem särskilt.

80-talet var också en sorts brytningstid i övrigt när det gällde barns lek. Tidigare hade barn varit mycket friare att styra sina egna lekar,  vilket stimulerade fantasi och kreativitet.( På gott och ont förstås, barnolycksfallen var mycket högre och vissa barn var ensamma och blev mobbade utan att någon vuxen såg det. Fast så är det ju även idag.)  Nu blev allt så styrt från vuxenvärlden, dagis, fritis och  organiserade fritidsaktiviteter efter det. Kanske man ska se debatten om de våldsamma datorspelen i den kontexten.

Tyvärr har jag inte följt forskningen, råkade bara se ett Vetenskapens värld för att tag sedan och där visade det sig att forskningen har mycket olika uppfattningar, fast det gått 30 år. Lycka till med din bok!

Möjligtvis kunde jag haft med följande fina stripp ur den stora boken om Ratte – där flera svenska samtida politiker får sig en känga, däribland Margareta Persson. Då hon inte kom med i boken väljer jag att istället visa den här: